Hej bloggen!

Vilken dag, jag har typ inte gjort någonting alls. Ätit tacos hos min bror och hjälpt till att lägga golv.

Berättade jag om mina katter i inlägget om mig själv? Egon och Doris, som ligger hos mig och sover varje natt?

För några år sedan, medan jag fortfarande gick på Röfors skola, skaffade vi oss en hund, Bixie, eller Elsa som blev hennes nya namn. Bixie var någon slags "problemhund". Hon var sju månader, när vi fick nys om att hon existerade.
Jag minns när vi var och kollade på henne. Hon var en schäfer/labrador korsning, men såg ut som en vit schäfer med ett stående och ett hängade öra. Hon såg ut lite som en australiensk dingo faktiskt, ingen skönhet precis. Jag kommer ihåg när vi kom dit och så henne, mitt första intryck var att hon var ful. Allteftersom där hos den förra ägaren visade det sig att damen hade en charm som hette duga. Bixie följde med oss hem, på prov, och hon förtrollade oss alla med sin charm.

Bixie, som sedan kom att bli Elsa, blev vår bästa vän. Hon liteade verkligen på oss till tusen, hon gjorde allt för oss. Varje dag efter skolan gick vi ut, Elsa och jag. Den stora hunden hade kunnat dragit mig på backen om hon hade velat det, så liten som jag var. Tiden gick, och pappa började få tillbaka sin astma som han inte behövt tagit medecin för på år och dar. Astman blev bara värre och värre, och tanken slog oss att Elsa var problemet. Det här kollade vi upp, och det var som fruktat. Pappa var allergisk mot min bästa vän. ¨

Att vara tvungen att "ge bort" sin bästa vän. Har någon varit med om detta?

Grejen är den att nu är Egon och Doris problemet som Elsa en gång var. Ännu en gång måste vi göra oss av med familjemedlemmar. Det värsta av allt är att ingen vill ha en "gammal" katt. Ingen som vill ha två underbara katter, två familjemedlemmar. Hemskt men sant.

Om någon som läser det är vet någon som vill ha två fantastiska katter så går det kanon att höra av sig, tipsa gärna om folk ni känner, vad som helst. Det börjar bli akut.

Tack på förhand, Frida.