Watching you breathing for the last time

Klockan är egentligen inte mycket, men för mig, som ska upp tidigt tidigt, är den det.

Men något håller mig borta från sängen.
Ibland känner jag mig helt lost, och ibland känner jag mig så.. säker.
Egentligen skiter jag nog rätt mycket i vad folk tycker, men just i dessa lost stunder blir jag sårad för minsta lilla. Jag kan inte säga att de kommer ofta, eller att de håller i sig länge, men man kan säga att det blir som ett fall.
Som hästtjej vet man att man alltid efter ett fall måste upp igen, men det är inte alltid det lättaste, även om jag inte är den som kärvar ihop totalt. Det/dem som får en att falla är inte värd att lägga energi på, men ändå ältas allt igenom stunder som denna. Det värsta är att det som man ältar inte ens behöver ha hänt nyligen, utan kanske för 1 år sen, kanske mer, kanske mindre. Saker man kunde gjort bättre.
Fast vad gör ältandet saken bättre? INGENTING.
Det är verkligen något jag behöver bättra mig på, att inte älta saker i år, för det går inte att göra något åt iaf.
Det gäller bara att lära sig av misstagen och ta lärdom av det hela.